Kajsa & Irja - fas 2

Nu är vi hemma. Ska bara skriva en uppsats också. Vi inledde med åka-bort-från-stan-hänga-i-sommarstuga-metoden. Bra metod.

Kajsa: i Uganda pa semester

Har lamnat Uganda och med en 7 timmars bussresa tagit mig over gransen till Uganda. Nya klistermarken och stamplar i passet. Forsta anhalten ar Masaka dar min kompis Carol bor. Igar var vi pa Rotarymote dar man aktionerade ut en kanin och en flaska ugandiskt gin for att samla in pengar till nagons brollop. Sen spelade vi pingis och drack ol. Jag pratade mirakel med en tokig katolsk prast. Har aldirg varit pa Rotary-mote i Sverige men har en kansla av att det ar lite stelare dar.

Sen var vi pa klubb; svensexa for killen som skulle gifta sig. Han kom tillsammans med sin best man; hand i hand och i likadana klader. Man skulle kunna tro att det var de som skulle gifta sig, dar de satt bakom en blombukett vid bordet med rosetter pa. Det var skoj, men jag hade varit vaken sen kvart over fyra pa morgonen och var inte festens festligaste direkt.

Narmaste veckan blir en tur till Kampala och sen Mbale; kompisar fran forr helt enkelt. Forsoker vanja mig vid vanstertrafiken och att allt ar lite mer kaotiskt har jamfort med Rwanda.

Kajsa: kvinnan som kunde tala med bergsgorillor

En lördagförmiddag hos Titus-familjen i norra Rwanda. Vackert och nervkittlande. Andra hade bättre kameror, så mindre suddiga bilder och film kommer så småningom.

Gorilla som äter nötter.

Katarina och gorillamamma.

Kajsa: Rwanda är Göteborg!

KaffeKajsa

Jag sitter på packat kaffe, intervjuar kaffebönder om deras kaffekooperativ och tittar på folk som lastar kaffesäckar på en lastbil. Fotar kaffebuskar, träffar kaffeorganisationer och läser kafferapporter. Dricker kaffe och tänker på nya kaffeord; kanske kaffekvinna?

Kajsa: nyfödda barn och innovationskonsulter

Jag ser det inte först. Kvinnan framför mig har en blå genombruten sjal om huvudet, röd- och vitrandig tröja, tyg med gula solar ovanpå kjolen och en vit och orange sjal om ryggen. Den ser mjuk ut. Från det mjuka hörs ett svagt ljud och kvinnan rör lite på sig. Ljudet tilltar och hon vrider sjalen, en tredje, som hon har knuten nära överkroppen och ett barn kommer fram. Hon lägger det i knäet. Händerna är ljusa, håret svart och rakt. Barnet kan inte vara gammalt och dess mor tror att det kan bli något stort; på min fråga om vad hennes barn kommer göra i framtiden svarar hon doktor eller agronom. Hon säger visserligen att hennes inkomst inte ökat i och med att hon fått tillgång till en tvättningsstation för sitt kaffe, men hon och hennes man kan sätta in pengar på ett bankkonto och det kunde de inte förut.

När vi kommer till fråga 40 börjar hon amma. Helt ogenerat lyfter hon sin röd- och vitrandiga tröja och blottar ett naket bröst. Barnet suger och sluter ögonen.

Barnet är en vecka gammalt. När vi är klara med intervjun får jag äntligen stryka den lilla över huvudet och le mot modern. Vant men varsamt böjer hon sig fram, lägger barnet på ryggen och knyter sjalen runt det. Hon reser sig, tar min hand och går.

I mitt undersökning har hon koden RW12-1. I verkligheten heter hon Josephine, är 38 år och trebarnsmor. Har odlat kaffe så länge hon kan minnas och har aldrig gått i skolan. Hon uppskattar att familjen spenderar drygt 100 kronor i månaden på mat utöver det de odlar själv och hon har hört att kaffet de plockar skickas utomlands, men hon vet inte vart.

Häromdagen sprang jag på en svensk konsult i Butare. Han jobbar för SIDA och är innovationskonsult. Hann säga en hel rad konsultiga klyschor; man måste sälja en upplevelse, den rwandiska kaffeupplevelsen och så vidare. Han hade varit på möte med kluster-gurun Michael E. Porter, som verkar tagit sig an Rwanda mer eller mindre gratis. Herr konsult var trevlig och smart och intresserad av mina studier av kaffesektorn. Men det är så långt mellan honom och barnet med det mörka håret. Så långt mellan gourmékaffedrickare i Sverige och mannen som lägger sin säck med kaffe plockat på 2500 meters höjd på huvudet och tar det till sitt kooperativ. Mellan medvetna konsumenter som köper rättvisemärkt och familjen som fått råd med sjukförsäkring.

Det kanske måste vara långt, vi kanske inte kan förstå varann. Jag vet inte. Vill inte. Och jag hoppas att barnet kommer bli agronom.

Kajsa: upploppet

Pa internetcafeiButare. Space-tangenten funkar endast om stora mangder vald(alt min fars attackskrivarteknik) anvands.

Gor en sista vecka i Butare med nagra intervjuer. Vander och vrider pa den information jaghar och funderar pa vad mer jag behover ta reda pa innan jag aker hemat. Nasta vecka blir i Kigali och forhoppningsvis osterut. Sen firar jagmin namnsdag med bergsgorillor och efter detblir det en heldag pa bussen till Uganda. Tva ar sen jag var dar, langtar!

Kajsa: att mäta tid

I vårt frågeformulär har vi en fråga om hur länge respondenten har arbetat med kaffe (eller te för Irja på Sri Lanka) Igår fick jag svaret:

My husband started to grow coffee when we had 3 children; now we have 8.

På frågan hur långt barnen har till skolan svarade samma kvinna:

I can leave home with the fire burning, go there and come back and the fire is still burning.

Hur kan något sådant hända i ett land som är såhär vackert?

Jag skulle kunna skriva ytterligare ett långt inlägg om att förflytta sig i Rwanda. Om att jag väntade på ett kontor för ett rättvisemärkt-företag i tre timmar igår förmiddag utan att någon berättade för mig varför vi inte gav oss iväg. Om att vi på hemvägen idag stannade för att 1) köpa sockerrör som täckte botten av pickupen 2) köpa stora säckar kol (eftersom den är mycket billigare på landet än i Kigali; fanns även risk att vi skulle bli stoppade eftersom det inte är tillåtet att tillverka och frakta kol hur som helst) 3) köpa upp en halv marknad och fylla den lilla platsen som var kvar på pickupen med lök och avokado 4) lämna av kol till Johns arbetskamrater 5) och så vidare. Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

I bilen på väg från Kibuye till Kigali idag. Vi diskuterar kaffe och allt annat; John som är manager på ett företag som exporterar rättvisemärkt, Rachel som jobbar för en organisation som stödjer rättvisa kooperativ med lån, min tolk Domina och jag. Det är intressant och roligt. Vi åker igenom en by och John säger; Här finns ett minnescenter från folkmordet. För på internatskolan här uppe på kullen mördade man alla elever. Milisen bröt sig in i skolan på natten och försökte tvinga flickorna som gick där att tala om vilka som var hutu och vilka som var tutsi. "Vi är alla rwandier", sa dom. "Ska ni döda någon får ni döda oss alla." Det gjorde milisen. Håret reser sig på mina armar och jag får en klump i magen. Det hände för 14 år sedan. Dominas farbröder mördades. John är uppvuxen i Uganda på grund av förföljelsen. Alla bär på folkmordet, och det enda jag kan tänka är hur kan något sådant hända i ett land som är såhär vackert?

Utsikt över kullarna och Lake Kivu
från Kopakamas tvättstation där rättvisemärkt kaffe produceras.

Kajsa: tröttnat lite

Idag har jag:

- väntat på att en snubb ska ringa och meddela om huruvida vi kunde åka till två kooperativ som producerar rättvisemärkt kaffe
- träffat en gammal handelsdoktorand på Världsbanken
- ringt snubben och han skulle återkomma
- inte träffat jordbruksansvarig på Världsbanken
- väntat på att snubben ska ringa tillbaka
- tappat bort mig på Världsbankens kontor
- ätit lunch på Bourbon
- ringt snubben och han svarade inte
- åkt bil med Simon
- träffat en NGO-boss i fem minuter
- åkt bil med Simon
-pratat med snubben som väntade på annan snubbe från Kenya och därför inte kunde svara på hur det blir.
- simmat på Novotel
- åkt bil med Simon

Eftersom klockan är 7 och det är beckmörkt säger mitt sjätte sinne mig att vi inte kommer åka till Kibuye idag.

Är lite trött på min studie idag. Känns som jag inte tänker några nya tankar utan bara en sådana som redan blivit tänkta. och hur spännande är det?

Men Katarinas potatisbullar och goda tomatsås muntrade upp kvällen. Samt Johannas visdomsord att man kan bara mäta jorderosion på en kulle, även om man är i de tusen kullarnas land.

Så funkar kaffe

Välkommen till världen som jag tillbringar mycket tid i för tillfället; kaffevärlden. Tänkte ge en grundkurs i detta fantastiska ämne.

Kaffe växer på träd. Är gröna bär som omogna och plockas när de är röda och mogna.




När de plockats (görs mellan april och juli i Rwanda) skalar man först bort det röda ytterhöljet. På en coffee washing station görs det med en maskin. Har man inte tillgång tll en sån kan man göra det med en hemmagjord mortel. Där börjar skillnaden mellan de som producerar gourmet-kaffe och de som gör ordinary coffee. (Men nu skulle alla agronomer jag pratat med protestera och säga att det börjar med hur man tar hand om sina kaffeträd, och det har de nog rätt i.) Innan bären skalas maskinellt kollar man kvalitén genom att se vilka som flyter och vilka som sjunker i vatten. De dåliga flyter och sorteras bort.



För de som processat sitt kaffe hemma gäller efter det bara att bönorna ska torka i solen.På tvättningsstationerna är nästa steg att de läggs i vatten, för fermentering, ett antal timmar.



Efter vattenbad graderas kaffet, på de mer välutrustade tvättningsstationerna i kanaler dä man släpper på lite vatten i taget och de bönor som flyter med först är av sämst kvalité (och säljs följdaktligen på den rwandiska marknaden). Den bästa kvalitén sjunker mest i vattnet.

Nästa steg är att kaffet torkas. Det breds ut på tygbäddar och ligger 10-15 dagar, beroende på väder. Under tiden sorteras det återigen. På tvättningsstationer oftast av kvinnor. Hos de kooperativ jag intervjuat är majoriteten av de anställda kvinnor. Dock är de flesta året runt anställda män, ofta för att de är säkerhetsvakter. Kvinnorna är anställda de månader som skörden varar.



När kaffet har rätt fuktighetsnivå (12% tror jag) så packas det i säckar. Prover tas för att varje dags kaffe ska kvalitetskollas.


Vissa prover skickas till importörer för koppning, andra koppas i Rwanda. Det om är kvar innan rostningen, som i princip alltid sker i importlandet, är att det vita höljet runt bönan (på engelska parchment) ska tas bort. Görs oftast maskinellt, men på koppningslaboratoriet i Maraba gör det i en cykelslang! Då får man det som kallas green coffee och som är det som exporteras.



På kaffelaboratoriet rostas och mals kaffe i liten skala; doftar gott och som hemma i Karlstad.


och tillslut koppas kaffe och betygssätts. Jag var nöjd över att kunna säga gott kaffe och mindre gott kaffe. Medan expert-tjejerna fyllde i söthet och syra och eftersmak och allt vad det var.

Kajsa: krigare och kvinnor, förlåt kor

På National Liberation Day fick jag titta på dans i Butare. Kvinnorna symboliserar kor och männen krigare; krigarna får korna när de vinner. Idag diskuterade jag Rwandas genuspolicy med min tolk Domina. Det var mer upplyftande.

Kajsa: bra arbetsvecka, trots Independence Day och National Liberation Day

Här tänkte jag lägga upp bilder på dansande rwandier från firandet av National Liberation Day i fredags, men mitt internet är lite för segt för det. Har varit en helgdagsfylld vecka. I tisdags var det självständighetsdagen, att Rwanda blev självständigt från den belgiska kolonialmakten i början på 60-talet. I fredags firade man dagen då Rwandas patriotiska armé tog tillbaka Kigali och den dag som markeras som slutet på folkmordet 1994. Fredagen var en större helgdag visade det sig, för även om affärer var stängda i tisdags så jobbade många som vanligt, men i fredags var det festligheter på stadion och annars väldigt lugnt i stan. Gula, blåa och gröna vimplar och vitmålade träd markerade festligheterna.

Har trots helgdagar haft en vecka fylld av arbete. Har intervjuat två kooperativ och ett privat företag. Glömmer ibland bort i mitt undersökningstänkande att vad folk berättar ofta är väldigt positivt. I torsdags intervjuade jag en 22-årig kille som varit tvungen att sluta skolan på grund av avsaknad av pengar till skolavgifter. Men sen i april jobbar han på en nybyggd coffee washing station, får månadslön, sparar pengar på ett konto och hoppas kunna gå tillbaka till skolan nästa år. I princip alla jag talat med hittills vittnar om att kooperativ och washing stations förändrat deras förutsättningar till det bättre. Inte helt lätt att skilja ut de positiva faktorerna i min jämförande studie, men det är faktiskt mindre viktigt i sammanhanget!


Har varit i Butare sen i måndags och över helgen har mfs-gänget från Kigali varit här och bott hos mig i the swedish house som Blekinge Tekniska Högskola har. Gänget var även utökat med Anna-Karin, på besök hos Vi-skogen och på väg på Rosa bussarna-resa; trevligt! Vi har varit på det nationella museet som är granne till mitt hus, på marknaden och i hantverksaffären (som när jag lyfte blicken kunde läsa på väggen att det är en IFAT-butik). Spelat kort och ätit mat. Haft en skön helg. Åkte också till en coffee washing station som ligger strax utanför stan och jag insåg att jag lärt mig en massa den senaste månaden, när jag berättade för de andra om kvalitetssortering, torkningsprocessen och kaffeexport.

Nu är alla avvinkade och jag ska ta tag i mitt arbete. Har på ett sätt kommit halvvägs (intervjuat 7 av 15 planerade kooperativ/företag) men å andra sidan är det inte lika lätt att urskilja olika investeringar i kaffebranschen som jag hade trott så jag kanske inte ska köra vidare på helt samma sätt. Tänka om, och om jag har tur, tänka rätt.

Kajsa: fältarbete i tidsoptimismens land

För kanske hundra år sen, när Irja och jag satt på femte våningen på Handels hos vår handledare Måns och pratade om hur vi praktiskt skulle gå till väga i fält fick jag en längtanskänsla i magen; ja, jag ska få åka till Afrika! Fram till dess hade det mest varit jaja, ska bli trevligt med mfs. Men när vi pratade om allt som kommer krångla, allt som inte fungerar som hemma och att man får vara beredd att ändra sina planer så blev jag plötsligt riktigt, riktigt sugen på att åka iväg.

Nu är jag där. Där minibussen går när den blir full. Där ingen ber om ursäkt för att de har ett annat möte just när man bestämt träff för en intervju. Där tidsoptimism är en religion. Och även om det rosa skimret kring det afrikanska tempot som jag kände där på Måns kontor blåsts bort och jag villigt erkänner att jag blir sur och stressad emellanåt, så kan jag inte låta bli att njuta av att vara i det. När jag tar två andetag och slappnar av, då är det roligt!

Igår skulle jag och Katembo till Nyagizu, ett kooperativ utanför Butare för att göra intervjuer. Vi hade bestämt med kooperativets ordförande att ses på eftermiddagen. Enligt några resenärer i den minibuss vi åkte i förrgår skulle det ta 45 minuter till Nyagizu. Innan vi skiljdes skulle vi bestämma inför morgondagen:

- Då ses vi klockan två vid busstationen.
- Men om det tar en timme att komma dit och vi vill göra intervjuer några timmar blir det för sent.
- Okej, då ses vi halv två.
- Men om vi måste vänta på att bussen blir full innan den åker.
- Halv ett.
- Tolv.

På förmiddan fick jag ett sms från Katembo; hinner inte till tolv, vi ses halv ett. Det gjorde vi. Minibussen gick strax efter att vi kommit för då var den full. Antalet passagerare överskrider inte reglerna i Rwanda, finns för mycket trafikpoliser för det. Dock ger inte reglerna utrymme för särskilt mycket rumpplats; dessutom låg det stora säckar med något okänt på golvet, så jag satt lätt ihopvikt, mellan två kvinnor som hade varsitt sovande barn i knät. Katembo konverserade några medresenärer:

- Kajsa, de här säger att det är längre till Nyakizu än de sa igår; det tar en timme.
- Det är lugnt, är ju bara en extra kvart.
- Mmm, tar ungefär 1 timme och en kvart.

Det gjorde det. Sista milen på dammig grusväg. Ordföranden var på plats, hade inte bråttom under intervjun och direkt därefter fick vi intervjua två kaffebönder som inte heller dem var på väg nånstans. Perfekt. Att vi var omringade av ungefär hundra barn under intervjun är ett annat blogginlägg.

Vi såg en minibuss på väg mot Butare åka förbi, men eftersom ordföranden sagt att det inte var något problem att få tag på en privat taxi så struntade vi i den och genomförde hela intervjuerna.

Sen skulle vi ringa efter en taxi, det skulle kosta 10.000 rwandiska franc (drygt 100 kr) och jag sa okej. Sen skulle det kosta 30.000 rwf. Sen fanns det ingen taxi. Då skulle vi ringa på motos (motorcykeltaxi) som skulle kunna ta oss ned till asfaltsvägen, varifrån vi skulle kunna ta en minibuss tillbaka till Butare. Det skulle ta 30 minuter fram och tillbaka. En moto kom. Han skulle köra mig till gränsen istället, för det skulle inte gå att få tag i nån buss i korsningen sa han.

- Vilken gräns?
- Den till Burundi.

Det tog 25 minuter, enkel väg. Så plötsligt fann jag mig vid gränsövergången till Burundi, väntandes på att moto-killen skulle åka tillbaka och hämta Katembo.

Frågade lite folk om bussar till Butare och blev raskt inföst i en. Som strax blev halvfull och åkte några hundra meter, men åt fel håll, till gränsen där alla gick av. Inklusive chauffören. Jag satt ensam ett tag innan jag också gick ut. Så småningom kom lite folk som skulle åka med och en konduktör förklarade för mig att jag skulle betala 3000, medan en rwandisk tjej skulle betala 2000. Vilket han också förklarade. Nej, det tycker jag inte, sa jag och fortsatte skriva sms eftersom jag inte orkade bråka med honom. Okej, 2000. Borde skriva sms oftare när jag prutar.

Mot alla principer skulle bussen plötsligt åka, halvfull.

- Jag har en kompis som kommer hit på moto snart, han måste åka med.
- Tugende, tugende. (swahili för nu drar vi. typ)
- Går det att få tag på bussar senare? (Det var mörkt och klockan var halv sju)
- Det är svårt.
- Jag ringer honom.
- Var är han?
- På väg från Nyakizu.
- Tugende tugende.
- Han svarar inte.
- Ska han till Nyakizu?
- Kan vi vänta tio minuter?

Lyckades uppehålla bussen ett tag, men eftersom vi skulle åka på vägen i motsatt riktning mot Katembo så åkte vi. Vi hann hojta på två motos innan vi träffade rätt. Katembo var inne i bussen, alla var glada och vi åkte iväg. Jag satt i framsätet och hade oceaner av plats och säkerhetsbälte.

Vi åkte genom den rwandiska natten, med billyktorna som enda ljuskälla. Klockan sju är väl egentligen inte natt, men det kompakta mörkret ger nattkänsla. Ljum luft genom det öppna bilfönstret och stjärnor som började tändas på himlen. Hade inte bensinlukten varit så tung hade man nästan kunnat kalla det harmoniskt.

Kajsa: mfs-familjen

Har nyss avslutat en fin söndagmiddag med bönbiffar, två sorters potatismos och tomatavocadosallad. Till efterrätt nybakade bullar.

Mfs-gänget här i Vi-skogshuset är lite som min matfamilj hemma på Jeriko. Nästan som en familj där alla pratar om sitt, men man ändå har väldigt trevligt tillsammans.

och funderar på om inte allt det här handlar om dessa mina minsta

Kajsa: en fredag

En lite seg konferensförmiddag.
Inställd intervjueftermiddag; skulle vara många ingenjörer i bilen så vi fick inte plats.
En latte på bourbon Coffee och läsande av rwandisk kaffeuppsats.
Pool och sol på Novotel.
En hjälpsam tolk i Butare.
Laddar för middag på Indian Khazana.

Kajsa: kvinnokooperativ och presidenter

Igår åkte jag på skumpvägar i max 20 km/timmen för att nå Abakunda kawa, ett kaffekooperativ som har ett kvinnokooperativ som en del av det stora kooperativet; eftersom marknaden gillar rättvisemärkt kaffe som är producerat av kvinnor. Vi är marknaden.. Det här är en av producenterna.




Idag drog jag på mig H&M-kavajen och gick på konferens. Fyra presidenter på en förmiddag tycker jag är ganska bra jobbat.

Dagens citat

”Fairtrade is more religion than anything else; you have to believe in it”.

General Manager for Fairtrade association

Kajsa: med utsikt över Kongo

Gruppresa med svenskvänner till Gisenyi som ligger alldeles norr om Kivu-sjön, på gränsen till Kongo.

Vi träffade på en snäll trafikpolis som hjälpte oss leta hotell när det var fullt överallt. Jag och Gordon fick åka på flaket.

Vacker sjö, nästan som ett hav. Udden som sticker ut är Kongo, men vi tog oss inte över gränsen den här gången.

Den snälla polisen lämnade oss för lunch på ett ställe som serverade kaffe i stora muggar. Mindre muggar och mer kaffe hade dock suttit fint.

Softade mest, eller chillade menar jag =) Spelade MIG på stranden och drack kaffe. Ville ligga i solstolar och slippa övervaka våra grejor hela tiden på söndan, så då hängde vi på stranden till stans dyraste hotell; för oss till en kostnad av drygt 30 kr. Hoppades att den nyfikna skaran utanför avgränsningen mest berodde på de rwandiska kändisar som var där, men det känns bisarrt med skillnaderna i vilket fall.






Lyckades gå på konstiga vägar trots att stan var liten; roade säkert någon.

Irja: Varje dag, en evighet...

Dryga tva veckor kanns som en evighet. Lar mig sa mycket varje dag att jag aterigen undrar over den brist den teoretiska undervisningen hemma i sverige for med sig...

Att arbeta i falt ar sa sjukt larorikt att jag vissa dagar onskar att dagen tog slut flera timmar innan sovdags bara for att fa tid att suga pa de karameller eller smalta de svara intryck jag samlat pa mig. Varje dag ar en flod av kunskaper. Och jag alskar det :)

Forra veckan spenderade jag mycket tid med kursdeltagarna pa Roda korsets folkhogskola som gor en 3 veckors studieresa har pa Sri Lanka. Tillsammans gjorde vi en rad intressanta studiebesok (bland annat kryddforpackningsfabrik och hantverksgrupper) och det blev en helt ny erfarenhet att se landet tillsammans med en hel grupp vasterlanningar, jag som inte sett en viting pa sa lange. (bade kul och frustrerande att ha fatt sa otroligt mycket egna nya kunskaper av min egna tid i landet)

Vet ni hur mycket arbete det ligger bakom en cashewnot? Ni kan inte gissa hur manga arbetssteg det ar for att fa dessa sma harda till vara affarer i sverige. Bara det att varje nots skall for hand krossas sonder med en hammare! Tank pa det nasta gang ni koper notter. De bor atas med andakt...

Nu har jag akt vidare till bergsstaden Kandy dar jag och mina Roda korsetvanner Nina, Minna & Mattias bor sjalva (pga turistbrist) pa ett hotel med milslang utsikt over grona kullar.

MFS-studiens nasta steg har utgjorts av ytterligare en intervju med en organisationsaktiv (FLO-liason) som lart mig mer om FLO pa Sri Lanka, men an mer givande har mina personliga moten med Mohan, fd estate-son som nu tagit sig som enda student till Universitetet i Kandy och Pieris, Tamiltolk som aven han har familjen kvar pa Te-estaten i Sri Lankas berg.

Jag har aven utfort de forsta undersokningarna av den "riktiga" studien. Intervjuver med "assistant superintendent" (som bor i egna maffiga Bungalows med tjanstefolk) och "tea-pluckers" som arbetar varje dag (och manga ganger ocksa extra for att fa pengar att racka) med att plocka 20kg te-blad ibland utan koll pa vad som hander med bladen da de lamnar estatets milslanga bergsfalt...

Varje dag far man revidera, tanka nytt och forsoka fa ordning pa alla intryck, sa att just nu ha tre vanner att bolla intryck och ideer med kanns sa givande! Det ar som en egen etapp att ha resesallskap just nu och ocksa ratt skont att fa dela nagra turistupplevelser med andra som tycker att elefanter, apor och skogliga medicinman ar lika fascinerande som jag.

Hej hopp! / irja

Kajsa: kalendern fick rätt!

Förra veckan intervjuade jag tre kaffekooperativ och det kändes skönt att komma igång på riktigt. Vilka slutsatser vi kommer kunna dra utifrån intervjuerna är ett senare problem...

Jag har varit på en coffee washing station som producerar rättvisemärkt kaffe och en som jobbar på att behålla sin certifiering. Den senare är Maraba, som fick Göteborgs stads miljöpris för några år sedan och vars kaffe säljs i Sverige. Kaffebönderna jag har träffat har ingen koll på rättvisemärkt, men det hade jag inte så stora förhoppningar om att de skulle ha. Mer förvånande är dock att kooperativen inte har möjlighet att betala bönderna mer än icke-certifierade kooperativ. Rättvisemärkt för dem är användbart i marknadsföringssyfte, men verkar inte göra så stor skillnad på plats. Kan bero på att området producerar mycket kvalitetskaffe och det är den stora skillnaden, inte certifieringen.

Kajsa: med utsikt over Burundi

Idag har jag akt fyrdjulsdriven bil pa valdigt skumpig vag. Med vidunderlig utsikt nedat over dalar fulla med akrar och bananplantor och uppat over kullar, och i horisonten berg i Burundi. Gjorde intervjuer pa mitt andra kooperativ och Katembo och jag borjar bli ett riktigt bra team. Han pluggar pa universitetet har i Butare och ska aven han skriva en uppsats om kaffekooperativ. Han har oversatt mitt undersokningsformular och hjalper mig vid intervjuerna. Nar vi kom tillbaka till stan var det lite sent for lunch, men pa en restaurang sa de att de hade agg och pommes frites. Sa foljdaktligen fick vi; pommes frites-omelett.

Sitter nu pa internetcafe i vantan pa att kopieringsstallet langre ned pa gatan ska kopiera upp fyra ex av min undersokning. Och eftersom den ar pa sjutton sidor och ska kopieras pa bade engelska och kinyarwanda och varje sida maste laggas pa kopiatorn, locket stangas och nagon lagom langsamt ska trycka pa den grona knappen, kande jag att det nog var bra att hanga nagon annanstans ett tag.

Imorgon aker jag till Kigali och har jag tur hinner jag med lite midsommarfirande med svenskcommunityn hos familjen Larsson.

Kajsa: två veckor i Aaaaafrikaoch första intervjun avklarad!

Känns som evigheter sen jag lämnade Göteborg. Känns från och till knepigt och motigt att samla sitt eget statistiska material i Rwanda. Känns märkligt att vara i biståndssvängen och bada i pool på fint hotell. Känns tråkigt med kackerlackor på insidan av myggnätet.

Men så glimmar det till; en vacker bussresa från Kigali till Butare, en schysst student som gärna jobbar tillsammans med mig, en restaurang som serverar god lunch för 7 kronor. och idag - den första intervjun. Den blev alltså inte i fredags, och inte heller igår. Men idag. Med en 60-årig kaffebonde som tjänar drygt 6 kronor om dagen när han jobbar på en Coffee Washing Station. Intervju via tolk är inte lätt och jag kom på en massa saker som skulle kunna gjorts på annat sätt, men nu är jag i alla fall igång på riktigt. Fortsätter veckan som kalendern säger kommer jag ha intervjuat 3 kooperativ innan jag åker till Kigali för midsommarfirande. Kalendern har dock inte alltid så mycket att säga till om.

Kajsa: mfs-vänner i Rwanda

Kommer inte på hur man lägger in länkar i marginalen, kanske för att bara Irja har tillträde till det... Men här är i alla fall mina mfs-vänners bloggar

http://katarinairwanda.blogspot.com

http://jennyinrwanda.blogspot.com

http://drphnom.blogspot.com

Kajsa: chill helg i Kigali

Lokala mataffären.

Hanna, Katarina och Johanna i matsalen på vi-skogens guesthouse.

Vi-skogen har många fina bilar (som de för övrigt tvättar varje dag så vi inte har så mycket vatten...)

På stan.

Hotel Milles Collines. Verklighetens Hotell Rwanda. Lätt absurt att ta en kaffe vid poolkanten, men det gjorde vi och det var trevligt.