Kajsa: Rwanda är Göteborg!

KaffeKajsa

Jag sitter på packat kaffe, intervjuar kaffebönder om deras kaffekooperativ och tittar på folk som lastar kaffesäckar på en lastbil. Fotar kaffebuskar, träffar kaffeorganisationer och läser kafferapporter. Dricker kaffe och tänker på nya kaffeord; kanske kaffekvinna?

Kajsa: nyfödda barn och innovationskonsulter

Jag ser det inte först. Kvinnan framför mig har en blå genombruten sjal om huvudet, röd- och vitrandig tröja, tyg med gula solar ovanpå kjolen och en vit och orange sjal om ryggen. Den ser mjuk ut. Från det mjuka hörs ett svagt ljud och kvinnan rör lite på sig. Ljudet tilltar och hon vrider sjalen, en tredje, som hon har knuten nära överkroppen och ett barn kommer fram. Hon lägger det i knäet. Händerna är ljusa, håret svart och rakt. Barnet kan inte vara gammalt och dess mor tror att det kan bli något stort; på min fråga om vad hennes barn kommer göra i framtiden svarar hon doktor eller agronom. Hon säger visserligen att hennes inkomst inte ökat i och med att hon fått tillgång till en tvättningsstation för sitt kaffe, men hon och hennes man kan sätta in pengar på ett bankkonto och det kunde de inte förut.

När vi kommer till fråga 40 börjar hon amma. Helt ogenerat lyfter hon sin röd- och vitrandiga tröja och blottar ett naket bröst. Barnet suger och sluter ögonen.

Barnet är en vecka gammalt. När vi är klara med intervjun får jag äntligen stryka den lilla över huvudet och le mot modern. Vant men varsamt böjer hon sig fram, lägger barnet på ryggen och knyter sjalen runt det. Hon reser sig, tar min hand och går.

I mitt undersökning har hon koden RW12-1. I verkligheten heter hon Josephine, är 38 år och trebarnsmor. Har odlat kaffe så länge hon kan minnas och har aldrig gått i skolan. Hon uppskattar att familjen spenderar drygt 100 kronor i månaden på mat utöver det de odlar själv och hon har hört att kaffet de plockar skickas utomlands, men hon vet inte vart.

Häromdagen sprang jag på en svensk konsult i Butare. Han jobbar för SIDA och är innovationskonsult. Hann säga en hel rad konsultiga klyschor; man måste sälja en upplevelse, den rwandiska kaffeupplevelsen och så vidare. Han hade varit på möte med kluster-gurun Michael E. Porter, som verkar tagit sig an Rwanda mer eller mindre gratis. Herr konsult var trevlig och smart och intresserad av mina studier av kaffesektorn. Men det är så långt mellan honom och barnet med det mörka håret. Så långt mellan gourmékaffedrickare i Sverige och mannen som lägger sin säck med kaffe plockat på 2500 meters höjd på huvudet och tar det till sitt kooperativ. Mellan medvetna konsumenter som köper rättvisemärkt och familjen som fått råd med sjukförsäkring.

Det kanske måste vara långt, vi kanske inte kan förstå varann. Jag vet inte. Vill inte. Och jag hoppas att barnet kommer bli agronom.

Kajsa: upploppet

Pa internetcafeiButare. Space-tangenten funkar endast om stora mangder vald(alt min fars attackskrivarteknik) anvands.

Gor en sista vecka i Butare med nagra intervjuer. Vander och vrider pa den information jaghar och funderar pa vad mer jag behover ta reda pa innan jag aker hemat. Nasta vecka blir i Kigali och forhoppningsvis osterut. Sen firar jagmin namnsdag med bergsgorillor och efter detblir det en heldag pa bussen till Uganda. Tva ar sen jag var dar, langtar!

Kajsa: att mäta tid

I vårt frågeformulär har vi en fråga om hur länge respondenten har arbetat med kaffe (eller te för Irja på Sri Lanka) Igår fick jag svaret:

My husband started to grow coffee when we had 3 children; now we have 8.

På frågan hur långt barnen har till skolan svarade samma kvinna:

I can leave home with the fire burning, go there and come back and the fire is still burning.

Hur kan något sådant hända i ett land som är såhär vackert?

Jag skulle kunna skriva ytterligare ett långt inlägg om att förflytta sig i Rwanda. Om att jag väntade på ett kontor för ett rättvisemärkt-företag i tre timmar igår förmiddag utan att någon berättade för mig varför vi inte gav oss iväg. Om att vi på hemvägen idag stannade för att 1) köpa sockerrör som täckte botten av pickupen 2) köpa stora säckar kol (eftersom den är mycket billigare på landet än i Kigali; fanns även risk att vi skulle bli stoppade eftersom det inte är tillåtet att tillverka och frakta kol hur som helst) 3) köpa upp en halv marknad och fylla den lilla platsen som var kvar på pickupen med lök och avokado 4) lämna av kol till Johns arbetskamrater 5) och så vidare. Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

I bilen på väg från Kibuye till Kigali idag. Vi diskuterar kaffe och allt annat; John som är manager på ett företag som exporterar rättvisemärkt, Rachel som jobbar för en organisation som stödjer rättvisa kooperativ med lån, min tolk Domina och jag. Det är intressant och roligt. Vi åker igenom en by och John säger; Här finns ett minnescenter från folkmordet. För på internatskolan här uppe på kullen mördade man alla elever. Milisen bröt sig in i skolan på natten och försökte tvinga flickorna som gick där att tala om vilka som var hutu och vilka som var tutsi. "Vi är alla rwandier", sa dom. "Ska ni döda någon får ni döda oss alla." Det gjorde milisen. Håret reser sig på mina armar och jag får en klump i magen. Det hände för 14 år sedan. Dominas farbröder mördades. John är uppvuxen i Uganda på grund av förföljelsen. Alla bär på folkmordet, och det enda jag kan tänka är hur kan något sådant hända i ett land som är såhär vackert?

Utsikt över kullarna och Lake Kivu
från Kopakamas tvättstation där rättvisemärkt kaffe produceras.

Kajsa: tröttnat lite

Idag har jag:

- väntat på att en snubb ska ringa och meddela om huruvida vi kunde åka till två kooperativ som producerar rättvisemärkt kaffe
- träffat en gammal handelsdoktorand på Världsbanken
- ringt snubben och han skulle återkomma
- inte träffat jordbruksansvarig på Världsbanken
- väntat på att snubben ska ringa tillbaka
- tappat bort mig på Världsbankens kontor
- ätit lunch på Bourbon
- ringt snubben och han svarade inte
- åkt bil med Simon
- träffat en NGO-boss i fem minuter
- åkt bil med Simon
-pratat med snubben som väntade på annan snubbe från Kenya och därför inte kunde svara på hur det blir.
- simmat på Novotel
- åkt bil med Simon

Eftersom klockan är 7 och det är beckmörkt säger mitt sjätte sinne mig att vi inte kommer åka till Kibuye idag.

Är lite trött på min studie idag. Känns som jag inte tänker några nya tankar utan bara en sådana som redan blivit tänkta. och hur spännande är det?

Men Katarinas potatisbullar och goda tomatsås muntrade upp kvällen. Samt Johannas visdomsord att man kan bara mäta jorderosion på en kulle, även om man är i de tusen kullarnas land.

Så funkar kaffe

Välkommen till världen som jag tillbringar mycket tid i för tillfället; kaffevärlden. Tänkte ge en grundkurs i detta fantastiska ämne.

Kaffe växer på träd. Är gröna bär som omogna och plockas när de är röda och mogna.




När de plockats (görs mellan april och juli i Rwanda) skalar man först bort det röda ytterhöljet. På en coffee washing station görs det med en maskin. Har man inte tillgång tll en sån kan man göra det med en hemmagjord mortel. Där börjar skillnaden mellan de som producerar gourmet-kaffe och de som gör ordinary coffee. (Men nu skulle alla agronomer jag pratat med protestera och säga att det börjar med hur man tar hand om sina kaffeträd, och det har de nog rätt i.) Innan bären skalas maskinellt kollar man kvalitén genom att se vilka som flyter och vilka som sjunker i vatten. De dåliga flyter och sorteras bort.



För de som processat sitt kaffe hemma gäller efter det bara att bönorna ska torka i solen.På tvättningsstationerna är nästa steg att de läggs i vatten, för fermentering, ett antal timmar.



Efter vattenbad graderas kaffet, på de mer välutrustade tvättningsstationerna i kanaler dä man släpper på lite vatten i taget och de bönor som flyter med först är av sämst kvalité (och säljs följdaktligen på den rwandiska marknaden). Den bästa kvalitén sjunker mest i vattnet.

Nästa steg är att kaffet torkas. Det breds ut på tygbäddar och ligger 10-15 dagar, beroende på väder. Under tiden sorteras det återigen. På tvättningsstationer oftast av kvinnor. Hos de kooperativ jag intervjuat är majoriteten av de anställda kvinnor. Dock är de flesta året runt anställda män, ofta för att de är säkerhetsvakter. Kvinnorna är anställda de månader som skörden varar.



När kaffet har rätt fuktighetsnivå (12% tror jag) så packas det i säckar. Prover tas för att varje dags kaffe ska kvalitetskollas.


Vissa prover skickas till importörer för koppning, andra koppas i Rwanda. Det om är kvar innan rostningen, som i princip alltid sker i importlandet, är att det vita höljet runt bönan (på engelska parchment) ska tas bort. Görs oftast maskinellt, men på koppningslaboratoriet i Maraba gör det i en cykelslang! Då får man det som kallas green coffee och som är det som exporteras.



På kaffelaboratoriet rostas och mals kaffe i liten skala; doftar gott och som hemma i Karlstad.


och tillslut koppas kaffe och betygssätts. Jag var nöjd över att kunna säga gott kaffe och mindre gott kaffe. Medan expert-tjejerna fyllde i söthet och syra och eftersmak och allt vad det var.

Kajsa: krigare och kvinnor, förlåt kor

På National Liberation Day fick jag titta på dans i Butare. Kvinnorna symboliserar kor och männen krigare; krigarna får korna när de vinner. Idag diskuterade jag Rwandas genuspolicy med min tolk Domina. Det var mer upplyftande.

Kajsa: bra arbetsvecka, trots Independence Day och National Liberation Day

Här tänkte jag lägga upp bilder på dansande rwandier från firandet av National Liberation Day i fredags, men mitt internet är lite för segt för det. Har varit en helgdagsfylld vecka. I tisdags var det självständighetsdagen, att Rwanda blev självständigt från den belgiska kolonialmakten i början på 60-talet. I fredags firade man dagen då Rwandas patriotiska armé tog tillbaka Kigali och den dag som markeras som slutet på folkmordet 1994. Fredagen var en större helgdag visade det sig, för även om affärer var stängda i tisdags så jobbade många som vanligt, men i fredags var det festligheter på stadion och annars väldigt lugnt i stan. Gula, blåa och gröna vimplar och vitmålade träd markerade festligheterna.

Har trots helgdagar haft en vecka fylld av arbete. Har intervjuat två kooperativ och ett privat företag. Glömmer ibland bort i mitt undersökningstänkande att vad folk berättar ofta är väldigt positivt. I torsdags intervjuade jag en 22-årig kille som varit tvungen att sluta skolan på grund av avsaknad av pengar till skolavgifter. Men sen i april jobbar han på en nybyggd coffee washing station, får månadslön, sparar pengar på ett konto och hoppas kunna gå tillbaka till skolan nästa år. I princip alla jag talat med hittills vittnar om att kooperativ och washing stations förändrat deras förutsättningar till det bättre. Inte helt lätt att skilja ut de positiva faktorerna i min jämförande studie, men det är faktiskt mindre viktigt i sammanhanget!


Har varit i Butare sen i måndags och över helgen har mfs-gänget från Kigali varit här och bott hos mig i the swedish house som Blekinge Tekniska Högskola har. Gänget var även utökat med Anna-Karin, på besök hos Vi-skogen och på väg på Rosa bussarna-resa; trevligt! Vi har varit på det nationella museet som är granne till mitt hus, på marknaden och i hantverksaffären (som när jag lyfte blicken kunde läsa på väggen att det är en IFAT-butik). Spelat kort och ätit mat. Haft en skön helg. Åkte också till en coffee washing station som ligger strax utanför stan och jag insåg att jag lärt mig en massa den senaste månaden, när jag berättade för de andra om kvalitetssortering, torkningsprocessen och kaffeexport.

Nu är alla avvinkade och jag ska ta tag i mitt arbete. Har på ett sätt kommit halvvägs (intervjuat 7 av 15 planerade kooperativ/företag) men å andra sidan är det inte lika lätt att urskilja olika investeringar i kaffebranschen som jag hade trott så jag kanske inte ska köra vidare på helt samma sätt. Tänka om, och om jag har tur, tänka rätt.

Kajsa: fältarbete i tidsoptimismens land

För kanske hundra år sen, när Irja och jag satt på femte våningen på Handels hos vår handledare Måns och pratade om hur vi praktiskt skulle gå till väga i fält fick jag en längtanskänsla i magen; ja, jag ska få åka till Afrika! Fram till dess hade det mest varit jaja, ska bli trevligt med mfs. Men när vi pratade om allt som kommer krångla, allt som inte fungerar som hemma och att man får vara beredd att ändra sina planer så blev jag plötsligt riktigt, riktigt sugen på att åka iväg.

Nu är jag där. Där minibussen går när den blir full. Där ingen ber om ursäkt för att de har ett annat möte just när man bestämt träff för en intervju. Där tidsoptimism är en religion. Och även om det rosa skimret kring det afrikanska tempot som jag kände där på Måns kontor blåsts bort och jag villigt erkänner att jag blir sur och stressad emellanåt, så kan jag inte låta bli att njuta av att vara i det. När jag tar två andetag och slappnar av, då är det roligt!

Igår skulle jag och Katembo till Nyagizu, ett kooperativ utanför Butare för att göra intervjuer. Vi hade bestämt med kooperativets ordförande att ses på eftermiddagen. Enligt några resenärer i den minibuss vi åkte i förrgår skulle det ta 45 minuter till Nyagizu. Innan vi skiljdes skulle vi bestämma inför morgondagen:

- Då ses vi klockan två vid busstationen.
- Men om det tar en timme att komma dit och vi vill göra intervjuer några timmar blir det för sent.
- Okej, då ses vi halv två.
- Men om vi måste vänta på att bussen blir full innan den åker.
- Halv ett.
- Tolv.

På förmiddan fick jag ett sms från Katembo; hinner inte till tolv, vi ses halv ett. Det gjorde vi. Minibussen gick strax efter att vi kommit för då var den full. Antalet passagerare överskrider inte reglerna i Rwanda, finns för mycket trafikpoliser för det. Dock ger inte reglerna utrymme för särskilt mycket rumpplats; dessutom låg det stora säckar med något okänt på golvet, så jag satt lätt ihopvikt, mellan två kvinnor som hade varsitt sovande barn i knät. Katembo konverserade några medresenärer:

- Kajsa, de här säger att det är längre till Nyakizu än de sa igår; det tar en timme.
- Det är lugnt, är ju bara en extra kvart.
- Mmm, tar ungefär 1 timme och en kvart.

Det gjorde det. Sista milen på dammig grusväg. Ordföranden var på plats, hade inte bråttom under intervjun och direkt därefter fick vi intervjua två kaffebönder som inte heller dem var på väg nånstans. Perfekt. Att vi var omringade av ungefär hundra barn under intervjun är ett annat blogginlägg.

Vi såg en minibuss på väg mot Butare åka förbi, men eftersom ordföranden sagt att det inte var något problem att få tag på en privat taxi så struntade vi i den och genomförde hela intervjuerna.

Sen skulle vi ringa efter en taxi, det skulle kosta 10.000 rwandiska franc (drygt 100 kr) och jag sa okej. Sen skulle det kosta 30.000 rwf. Sen fanns det ingen taxi. Då skulle vi ringa på motos (motorcykeltaxi) som skulle kunna ta oss ned till asfaltsvägen, varifrån vi skulle kunna ta en minibuss tillbaka till Butare. Det skulle ta 30 minuter fram och tillbaka. En moto kom. Han skulle köra mig till gränsen istället, för det skulle inte gå att få tag i nån buss i korsningen sa han.

- Vilken gräns?
- Den till Burundi.

Det tog 25 minuter, enkel väg. Så plötsligt fann jag mig vid gränsövergången till Burundi, väntandes på att moto-killen skulle åka tillbaka och hämta Katembo.

Frågade lite folk om bussar till Butare och blev raskt inföst i en. Som strax blev halvfull och åkte några hundra meter, men åt fel håll, till gränsen där alla gick av. Inklusive chauffören. Jag satt ensam ett tag innan jag också gick ut. Så småningom kom lite folk som skulle åka med och en konduktör förklarade för mig att jag skulle betala 3000, medan en rwandisk tjej skulle betala 2000. Vilket han också förklarade. Nej, det tycker jag inte, sa jag och fortsatte skriva sms eftersom jag inte orkade bråka med honom. Okej, 2000. Borde skriva sms oftare när jag prutar.

Mot alla principer skulle bussen plötsligt åka, halvfull.

- Jag har en kompis som kommer hit på moto snart, han måste åka med.
- Tugende, tugende. (swahili för nu drar vi. typ)
- Går det att få tag på bussar senare? (Det var mörkt och klockan var halv sju)
- Det är svårt.
- Jag ringer honom.
- Var är han?
- På väg från Nyakizu.
- Tugende tugende.
- Han svarar inte.
- Ska han till Nyakizu?
- Kan vi vänta tio minuter?

Lyckades uppehålla bussen ett tag, men eftersom vi skulle åka på vägen i motsatt riktning mot Katembo så åkte vi. Vi hann hojta på två motos innan vi träffade rätt. Katembo var inne i bussen, alla var glada och vi åkte iväg. Jag satt i framsätet och hade oceaner av plats och säkerhetsbälte.

Vi åkte genom den rwandiska natten, med billyktorna som enda ljuskälla. Klockan sju är väl egentligen inte natt, men det kompakta mörkret ger nattkänsla. Ljum luft genom det öppna bilfönstret och stjärnor som började tändas på himlen. Hade inte bensinlukten varit så tung hade man nästan kunnat kalla det harmoniskt.