Kajsa: nyfödda barn och innovationskonsulter

Jag ser det inte först. Kvinnan framför mig har en blå genombruten sjal om huvudet, röd- och vitrandig tröja, tyg med gula solar ovanpå kjolen och en vit och orange sjal om ryggen. Den ser mjuk ut. Från det mjuka hörs ett svagt ljud och kvinnan rör lite på sig. Ljudet tilltar och hon vrider sjalen, en tredje, som hon har knuten nära överkroppen och ett barn kommer fram. Hon lägger det i knäet. Händerna är ljusa, håret svart och rakt. Barnet kan inte vara gammalt och dess mor tror att det kan bli något stort; på min fråga om vad hennes barn kommer göra i framtiden svarar hon doktor eller agronom. Hon säger visserligen att hennes inkomst inte ökat i och med att hon fått tillgång till en tvättningsstation för sitt kaffe, men hon och hennes man kan sätta in pengar på ett bankkonto och det kunde de inte förut.

När vi kommer till fråga 40 börjar hon amma. Helt ogenerat lyfter hon sin röd- och vitrandiga tröja och blottar ett naket bröst. Barnet suger och sluter ögonen.

Barnet är en vecka gammalt. När vi är klara med intervjun får jag äntligen stryka den lilla över huvudet och le mot modern. Vant men varsamt böjer hon sig fram, lägger barnet på ryggen och knyter sjalen runt det. Hon reser sig, tar min hand och går.

I mitt undersökning har hon koden RW12-1. I verkligheten heter hon Josephine, är 38 år och trebarnsmor. Har odlat kaffe så länge hon kan minnas och har aldrig gått i skolan. Hon uppskattar att familjen spenderar drygt 100 kronor i månaden på mat utöver det de odlar själv och hon har hört att kaffet de plockar skickas utomlands, men hon vet inte vart.

Häromdagen sprang jag på en svensk konsult i Butare. Han jobbar för SIDA och är innovationskonsult. Hann säga en hel rad konsultiga klyschor; man måste sälja en upplevelse, den rwandiska kaffeupplevelsen och så vidare. Han hade varit på möte med kluster-gurun Michael E. Porter, som verkar tagit sig an Rwanda mer eller mindre gratis. Herr konsult var trevlig och smart och intresserad av mina studier av kaffesektorn. Men det är så långt mellan honom och barnet med det mörka håret. Så långt mellan gourmékaffedrickare i Sverige och mannen som lägger sin säck med kaffe plockat på 2500 meters höjd på huvudet och tar det till sitt kooperativ. Mellan medvetna konsumenter som köper rättvisemärkt och familjen som fått råd med sjukförsäkring.

Det kanske måste vara långt, vi kanske inte kan förstå varann. Jag vet inte. Vill inte. Och jag hoppas att barnet kommer bli agronom.