Hur kan något sådant hända i ett land som är såhär vackert?

Jag skulle kunna skriva ytterligare ett långt inlägg om att förflytta sig i Rwanda. Om att jag väntade på ett kontor för ett rättvisemärkt-företag i tre timmar igår förmiddag utan att någon berättade för mig varför vi inte gav oss iväg. Om att vi på hemvägen idag stannade för att 1) köpa sockerrör som täckte botten av pickupen 2) köpa stora säckar kol (eftersom den är mycket billigare på landet än i Kigali; fanns även risk att vi skulle bli stoppade eftersom det inte är tillåtet att tillverka och frakta kol hur som helst) 3) köpa upp en halv marknad och fylla den lilla platsen som var kvar på pickupen med lök och avokado 4) lämna av kol till Johns arbetskamrater 5) och så vidare. Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

I bilen på väg från Kibuye till Kigali idag. Vi diskuterar kaffe och allt annat; John som är manager på ett företag som exporterar rättvisemärkt, Rachel som jobbar för en organisation som stödjer rättvisa kooperativ med lån, min tolk Domina och jag. Det är intressant och roligt. Vi åker igenom en by och John säger; Här finns ett minnescenter från folkmordet. För på internatskolan här uppe på kullen mördade man alla elever. Milisen bröt sig in i skolan på natten och försökte tvinga flickorna som gick där att tala om vilka som var hutu och vilka som var tutsi. "Vi är alla rwandier", sa dom. "Ska ni döda någon får ni döda oss alla." Det gjorde milisen. Håret reser sig på mina armar och jag får en klump i magen. Det hände för 14 år sedan. Dominas farbröder mördades. John är uppvuxen i Uganda på grund av förföljelsen. Alla bär på folkmordet, och det enda jag kan tänka är hur kan något sådant hända i ett land som är såhär vackert?

Utsikt över kullarna och Lake Kivu
från Kopakamas tvättstation där rättvisemärkt kaffe produceras.