Kajsa: fältarbete i tidsoptimismens land

För kanske hundra år sen, när Irja och jag satt på femte våningen på Handels hos vår handledare Måns och pratade om hur vi praktiskt skulle gå till väga i fält fick jag en längtanskänsla i magen; ja, jag ska få åka till Afrika! Fram till dess hade det mest varit jaja, ska bli trevligt med mfs. Men när vi pratade om allt som kommer krångla, allt som inte fungerar som hemma och att man får vara beredd att ändra sina planer så blev jag plötsligt riktigt, riktigt sugen på att åka iväg.

Nu är jag där. Där minibussen går när den blir full. Där ingen ber om ursäkt för att de har ett annat möte just när man bestämt träff för en intervju. Där tidsoptimism är en religion. Och även om det rosa skimret kring det afrikanska tempot som jag kände där på Måns kontor blåsts bort och jag villigt erkänner att jag blir sur och stressad emellanåt, så kan jag inte låta bli att njuta av att vara i det. När jag tar två andetag och slappnar av, då är det roligt!

Igår skulle jag och Katembo till Nyagizu, ett kooperativ utanför Butare för att göra intervjuer. Vi hade bestämt med kooperativets ordförande att ses på eftermiddagen. Enligt några resenärer i den minibuss vi åkte i förrgår skulle det ta 45 minuter till Nyagizu. Innan vi skiljdes skulle vi bestämma inför morgondagen:

- Då ses vi klockan två vid busstationen.
- Men om det tar en timme att komma dit och vi vill göra intervjuer några timmar blir det för sent.
- Okej, då ses vi halv två.
- Men om vi måste vänta på att bussen blir full innan den åker.
- Halv ett.
- Tolv.

På förmiddan fick jag ett sms från Katembo; hinner inte till tolv, vi ses halv ett. Det gjorde vi. Minibussen gick strax efter att vi kommit för då var den full. Antalet passagerare överskrider inte reglerna i Rwanda, finns för mycket trafikpoliser för det. Dock ger inte reglerna utrymme för särskilt mycket rumpplats; dessutom låg det stora säckar med något okänt på golvet, så jag satt lätt ihopvikt, mellan två kvinnor som hade varsitt sovande barn i knät. Katembo konverserade några medresenärer:

- Kajsa, de här säger att det är längre till Nyakizu än de sa igår; det tar en timme.
- Det är lugnt, är ju bara en extra kvart.
- Mmm, tar ungefär 1 timme och en kvart.

Det gjorde det. Sista milen på dammig grusväg. Ordföranden var på plats, hade inte bråttom under intervjun och direkt därefter fick vi intervjua två kaffebönder som inte heller dem var på väg nånstans. Perfekt. Att vi var omringade av ungefär hundra barn under intervjun är ett annat blogginlägg.

Vi såg en minibuss på väg mot Butare åka förbi, men eftersom ordföranden sagt att det inte var något problem att få tag på en privat taxi så struntade vi i den och genomförde hela intervjuerna.

Sen skulle vi ringa efter en taxi, det skulle kosta 10.000 rwandiska franc (drygt 100 kr) och jag sa okej. Sen skulle det kosta 30.000 rwf. Sen fanns det ingen taxi. Då skulle vi ringa på motos (motorcykeltaxi) som skulle kunna ta oss ned till asfaltsvägen, varifrån vi skulle kunna ta en minibuss tillbaka till Butare. Det skulle ta 30 minuter fram och tillbaka. En moto kom. Han skulle köra mig till gränsen istället, för det skulle inte gå att få tag i nån buss i korsningen sa han.

- Vilken gräns?
- Den till Burundi.

Det tog 25 minuter, enkel väg. Så plötsligt fann jag mig vid gränsövergången till Burundi, väntandes på att moto-killen skulle åka tillbaka och hämta Katembo.

Frågade lite folk om bussar till Butare och blev raskt inföst i en. Som strax blev halvfull och åkte några hundra meter, men åt fel håll, till gränsen där alla gick av. Inklusive chauffören. Jag satt ensam ett tag innan jag också gick ut. Så småningom kom lite folk som skulle åka med och en konduktör förklarade för mig att jag skulle betala 3000, medan en rwandisk tjej skulle betala 2000. Vilket han också förklarade. Nej, det tycker jag inte, sa jag och fortsatte skriva sms eftersom jag inte orkade bråka med honom. Okej, 2000. Borde skriva sms oftare när jag prutar.

Mot alla principer skulle bussen plötsligt åka, halvfull.

- Jag har en kompis som kommer hit på moto snart, han måste åka med.
- Tugende, tugende. (swahili för nu drar vi. typ)
- Går det att få tag på bussar senare? (Det var mörkt och klockan var halv sju)
- Det är svårt.
- Jag ringer honom.
- Var är han?
- På väg från Nyakizu.
- Tugende tugende.
- Han svarar inte.
- Ska han till Nyakizu?
- Kan vi vänta tio minuter?

Lyckades uppehålla bussen ett tag, men eftersom vi skulle åka på vägen i motsatt riktning mot Katembo så åkte vi. Vi hann hojta på två motos innan vi träffade rätt. Katembo var inne i bussen, alla var glada och vi åkte iväg. Jag satt i framsätet och hade oceaner av plats och säkerhetsbälte.

Vi åkte genom den rwandiska natten, med billyktorna som enda ljuskälla. Klockan sju är väl egentligen inte natt, men det kompakta mörkret ger nattkänsla. Ljum luft genom det öppna bilfönstret och stjärnor som började tändas på himlen. Hade inte bensinlukten varit så tung hade man nästan kunnat kalla det harmoniskt.